Välfärdsunionen – Vänsterns EU-valprogram 2014

Det av partifullmäktige 24.11.2013 godkända EU-valprogrammet

Välfärdsunionen – Vänsterns EU-valprogram 2014

Våra öden är sammanlänkade. Europas länder är beroende av varandra både politiskt och ekonomiskt. Därför behövs också beslutsfattande och förvaltning som överskrider nationsgränserna. Vänstern kräver en heltäckande förändring av EU och av Ekonomiska och monetära unionen EMU. Vi vill ha ett Europa som är mera demokratiskt, jämlikt och människonära.

Vanliga medborgare har mera gemensamma målsättningar med invånare från andra europeiska länder än med det egna landets ekonomiska elit. Den finländska vänstern har mera gemensamt med den europeiska vänstern än med den finländska högern. Vår målsättning är, förutom att göra Europeiska unionen och resten av världen mera demokratisk och rättvis, också att utöka medborgarnas frihet överallt.

I den globala ekonomins värld behöver vi en bättre fungerande Europeisk union och mera välfungerande övriga internationella förvaltningssystem så att människornas och naturens välmående kan förverkligas. Vi behöver även en attitydförändring för att vi skall märka att det är i den finländska arbetstagarens intresse att även esterna och portugiserna har ett skäligt arbetslöshetsskydd och att kineserna har goda arbetsvillkor.

1. Mera demokrati och transparens i unionen

I och med eurokrisen har Europeiska unionen utvecklats i en allt mer problematisk riktning. Eurokrisen är ett uttryck för den globala finanskapitalismens kris. Förvaltningen styrs av Europeiska rådet, medan den parlamentariska demokratin och öppenheten hamnar i skymundan.

Krisländerna har förlorat en del av sin politiska bestämmanderätt till en trojka bestående av EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF). Makt har också förflyttats till de stora medlemsländerna och beslutsfattandet har försvunnit allt mer utom räckhåll för Europaparlamentets parlamentariska övervakning. Med eurokrisen som svepskäl har demokratin urholkats och unionen har gjorts till en union för onödig åtstramningspolitik.

Unionens utveckling bör ha medborgarnas aktiva stöd. Fullmakten från folkomröstningen år 1994 täcker inte längre den nuvarande utvecklingen som dikteras av budgetdisciplin och program för ökad konkurrenskraft. Vänstern kräver en folkomröstning som innehåller flera svarsalternativ och som politiserar unionens nuvarande utveckling och styr den i en bättre riktning. Huvudmålsättningen är att aktivt delta i byggandet av europeiska och världsomfattande gemensamma fronter för demokratiska, sociala och ekologiska reformer.

För att uppnå en mera demokratisk union ställer Vänstern följande krav:

* Europeiska unionen ska ha beslutande makt enbart i frågor som det är ändamålsenligt att besluta om på europeisk nivå.
* Företagens makt och lobbning i Bryssel bör begränsas och göras mera transparent.
* Europaparlamentets makt bör utökas genom att parlamentet ges makt att göra lagförslag.
* Kommissionen bör ställas under en striktare parlamentarisk kontroll.
* För att stödja unionens beslutsfattande bör nya demokratiska beredningssätt utvecklas, till exempel medborgarforum med uppgift att begrunda och diskutera och som även kunde tilldelas rätt att göra lagförslag eller ges någon annan betydande funktion.

* En europeisk folkomröstning bör anordnas om EU:s utveckling.
* Europeiska centralbankens penningpolitik bör ställas under direkt demokratisk styrning.
* Europeiska unionens förvaltningskostnader bör minskas, bland annat genom att Europaparlamentets sessioner begränsas till en ort.
* Transparensen och offentligheten vid riksdagens behandling av ärenden som berör Europeiska unionen bör utökas.

2. En rättvis ekonomisk politik

Att lösa eurokrisen på ett fungerande och rättvist sätt är unionens största utmaning just nu. Löner, arbetsvillkor, socialskydd och pensioner ska inte pressas ner, och det måste bli ett slut på nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Nedskärningspolitiken minskar på helhetsefterfrågan och förlänger den ekonomiska krisen samtidigt som den ökar på det mänskliga lidandet. Den drabbar särskilt dem som sedan tidigare är i en utsatt position. Nedskärningspolitiken har könskonsekvenser, och den försvårar speciellt fattigas och invandrares ställning. Istället för budgetdisciplin och nedskärningar bör den primära målsättningen vara främjandet av sysselsättning samt en ekologiskt hållbar politik i alla medlemsländer.

Eurokrisen har visat att Europeiska centralbanken är mera intresserad av banker och deras vinster än av medborgarnas välmående. Därför bör Europeiska centralbankens politik ändras. Banksektorn och finansmarknaderna bör regleras striktare än nu. Finansmarknadernas övermakt, skattesmitande och spekulation bör förhindras inom hela unionen. Konkursrisken bör gälla också inom banksektorn.

Till de hållbara lösningarna på krisen hör även skuldförlikning och skuldsanering. Det behövs europeisk centralbanksfinansiering, skatter och finanspolitik, med hjälp av vilka ett investeringsprogram för hela Europa finansieras. Målet är en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar och rättvis tillväxt. Marknadsbaserad tillväxt kan inte längre ses som ett självändamål.

Skattesmitning och skatteplanering har lett till ett massivt skatteunderskott runtom i Europa, vilket har fördjupat staternas finansiella trångmål. Enligt kommissionen förorsakar skatteunderskottet EU:s ekonomi förluster på 1000 miljarder euro årligen. Skattesmitning via intern prissättning kan inte längre godkännas. Transparensen bör därför, förutom det politiska beslutsfattandet, även gälla marknaderna och företagsverksamheten.

För att lösa eurokrisen kräver Vänstern att:

* Europeiska centralbankens uppgift bör i första hand vara att främja tillväxt och sysselsättning – beroende på konjunkturläget också genom centralbanksfinansiering.
* Banker som är för stora för att tillåtas gå omkull bör styckas i mindre bitar eller nationaliseras.
* Depositionsbanker, investeringsbanker och försäkringsbolag bör tydligt åtskiljas från varandra.
* Euroländernas skulder bör gå igenom förlikning eller sanering och det måste bli ett slut på utarmningen av krisländerna.
* De skatteparadis som finns i Europa måste stängas och man bör avstå från bankhemligheten. Samtidigt bör unionen främja en global lösning på skatteparadisproblematiken. Automatiskt utbyte av skatteinformation bör tas i bruk.
* För att förhindra skattekonkurrens och skatteplanering bör minimiskattesatser införas. Huvudleverantörer bör åläggas ansvar för sina underleverantörers skattebetalning enligt en modell med kedjeansvar som i Holland. Förvaltningsregistret bör öppnas och man bör göra upp ett offentligt register över verkliga ägare.
* Företagens och bankernas äganden och verksamhet bör göras transparent genom land för land -rapportering.
* Ett omfattande investeringsprogram bör riktas in på att stödja ekologiskt hållbar näringslivs- och trafikpolitik, offentlig och social service samt produktion.
* Ifall eurokrisen och eurovalutans problem inte kan lösas på ett hållbart vis bör den gemensamma valutan monteras ner på ett kontrollerat sätt, och i detta fall bör det ordnas en folkomröstning om EMU-medlemskapet.
* Frihandelsförhandlingarna mellan EU och USA bör avbrytas och motsvarande tidigare avtal bör bedömas på nytt.

3. Bra arbete och socialskydd

I och med globaliseringen har de nationella arbetsmarknadsmodellerna förlorat i betydelse. Kollektivavtalsförhandlingarnas karaktär har förändrats. Bevarandet av den nationella konkurrenskraften har blivit en styrande faktor för överenskommelserna. Vart och ett lands avtalsparter siktar på mindre löneförhöjningar eller till och med lönesänkningar jämfört med konkurrerande länder. Det här sänker arbetstagarnas köpkraft och därmed också helhetsefterfrågan och tillväxten. Lönekonkurrensen bör ersättas med reglering på europeisk nivå.

En statistisk ökning av sysselsättningen är inte nog. Man bör satsa också på arbetets kvalitet, på att lönejämställdhet mellan könen förverkligas, på arbetsplatsvälmående och på en inkomstnivå som möjliggör en skälig utkomst. Om allt arbete är värdefullt så bör betalningen för arbetet också vara skälig. Ungdomsarbetslösheten i Europa bör inte lösas genom att göra de unga till en låglönereserv, utan genom att främja uppkomsten av ordentliga arbetsplatser och utbildningsmöjligheter. Arbete kan också fördelas jämnare genom en förkortning av arbetstiden, så att utkomstnivån tryggas och produktivitetsutvecklingen samtidigt tas i beaktande.

Fackföreningsrörelsens ställning i övervakandet av arbetarnas intressen bör stärkas i hela Europa. Arbetarnas fackliga organisering bör stödjas överallt. Fackförbunden bör få rätt att väcka talan, vilket skulle underlätta deras möjligheter att driva arbetarnas rättigheter till exempel i fall av underbetalning eller diskriminering. Europeiska unionen bör främja att bindande landsspecifika kollektivavtal samt praxis för minimi- och maximilöner skapas och efterföljs. Underbetalning av arbetskraft bör sanktioneras och en utvidgning av arbetsgivarnas arbetsledningsrätt till att gälla också ensidigt byte av avtalsbransch, det vill säga avtalsshopping, bör förhindras.

För tillfället verkar unionen i första hand för att trygga marknadsfriheterna. Som mer grundläggande rättigheter borde man istället fastställa socialpolitiska minimikrav. Vänstern stöder sameuropeiska krav på minimiutkomstskydd och minimilön, samt en höjning av dessa. Det här förutsätter dock olika regionala modeller och nivåer anpassade till olika länders olika verklighet.

EU:s konkurrenslagstiftning får inte begränsa produktionen och främjandet av rejäla kommunala tjänster inom unionens område. Social- och hälsovårdsservice som är väsentlig för jämlikheten får inte underkastas storföretagens vinststrävanden. Nya verksamhetsområden bör inte öppnas för marknadskonkurrens – tvärtom så bör man utveckla den offentliga produktionen av utbildning och tjänster.

Socialpolitiken hör inte till EU:s officiella behörighet. Via den interna marknadspolitiken har det i medlemsländerna vanliga försäkringsbaserade socialskyddet ändå blivit allmännare på bekostnad av vår egen välfärdsmodell som baseras på boningsort.

Gränserna för unionens befogenheter bör hållas så strikta att vi inte förlorar vårt eget universella socialskydd till unionens inre marknadspraxis. Istället bör våra goda modeller spridas till Europeiska unionen.

För att utveckla ett socialare Europa kräver Vänstern att:

* Finland bör ratificera artikel 4.1 i Europeiska sociala stadgan som definierar en skälig lön. Enligt artikeln bör arbetstagare erkännas rätt till lön som garanterar en tillfredsställande levnadsstandard.
* Ett löneråd som ansvarar för EU:s lönekoordinering bör grundas för att rensa bort lönekonkurrens och dess skadliga konsekvenser. Därutöver bör det skapas mekanismer med hjälp av vilka löneförhandlingarna och löneutvecklingen koordineras i olika länder.
* Miniminivåer och minimihöjningar av lönerna, socialskyddet och arbetsvillkoren bör fastställas.
* Socialt jämlik utbildning och service skall stärkas i hela Europa.
* EU:s strukturfonder och de program som finansieras av dessa samt nya finanspolitiska medel skall riktas in på att minska på regionala skillnader och på att minska skillnader i sysselsättningsnivåer. Med finansieringen av EU:s lantbrukspolitiska Leader-program skall landsbygdens näringsgrenar, byars utveckling och trivseln i dem stödjas.
* Miniminivåer för beskattningen bör harmoniseras för att förhindra internationell skatteflykt och skattekonkurrens, och internationella bankskatter bör införas.
* En gemensam europeisk förmögenhetsskatt bör tas i bruk, och lagstiftning om maximilöner bör främjas.
* I alla länder skall utländska arbetare betalas lön som motsvarar kollektivavtalen inom landet. Att den här principen följs måste övervakas noggrant.

4. Rättigheter och fred för alla

Frigörandet av ekonomin och fokusering på marknaderna skall inte vara utgångspunkten för utvecklandet av Europeiska unionen. Istället bör stärkandet av mänskliga rättigheter, jämlikhet och lika värde för alla samt främjandet av global fred vara i fokus.

Diskriminering på grund av religion, kön, uttryck av kön, sexuell läggning, etniskt ursprung, handikapp eller ålder bör förhindras i unionen. Utvecklandet och stärkandet av lagstiftningen mot diskriminering är bara ett steg i riktning mot jämlikhet. Därutöver bör EU kräva att medlemsländerna på ett strukturellt plan aktivt främjar jämlikhet genom till exempel positiv diskriminering.

Unionen bör möjliggöra fri rörlighet och förverkligandet av sociala rättigheter inom sitt område genom att öka förutsättningarna att få arbete, bostad och social trygghet.

Kriser löses inte genom ökad vapenexport. EU:s och Finlands vapenhandelslagstiftning bör skärpas och man bör förhindra att vapen förs till krigsområden eller diktaturer. Krishantering får inte användas som ett redskap för stormakternas maktpolitik.

För att främja allmänna mänskliga rättigheter och fred i Europa och globalt kräver Vänstern:

* Både på EU-nivå och i medlemsländerna enskilt bör man effektivt ingripa mot våld i närrelationer och mot hatbrott riktade mot minoriteter.
* Istället för strikt gränsbevakning bör papperslösa invandrares ställning förbättras och möjligheterna att lagligt komma in på EU:s område bör underlättas.
* Påtryckning bör idkas för att få medlemsländerna att respektera minoriteters rättigheter. Fredliga demonstrationer, så som Pride-parader, bör godkännas i alla EU-länder. EU bör stödja minoriteters sammanslutningar och organisationer samt deras samarbete över hela Europa.
* Rätten att bestämma över den egna kroppen är en central mänsklig rättighet. Rätt till en trygg abort som utförs enligt den gravidas egna vilja bör gälla i alla EU-länder.
* Deporteringen av romer inom EU bör ta slut, och åtgärder bör vidtas för att förbättra romernas ställning i alla medlemsländer.
* Frivillig rörlighet och flytt både inom EU och mera allmänt bör främjas.
* Förutsättningarna för en ökning av internationellt ungdomsutbyte bör tryggas.
* I sin utrikespolitik bör EU främja uppkomsten av en global skuldförlikningsmekanism.
* EU:s krishantering skall stöda sig på FN:s grundstadga och militärorganisationerna bör vara underställda den civila krishanteringen.
* Unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör inte militariseras.
* Europa bör göras till ett massförstörelsevapenfritt område.
* EU bör ta Storbritanniens och Frankrikes plats i FN:s säkerhetsråd.

5. Unionen som föregångare i miljöskydd

För att förhindra den globala uppvärmningen krävs striktare mål för utsläppsminskningar än de nuvarande. Det här innebär en minskning på minst 40 % från nivån år 1990 före år 2020. EU kan inte ställa krav på USA, Kina, Brasilien eller Indien om man inte själv agerat först. Unionen måste föras tillbaka till klimatpolitikens frontlinje, varifrån den under de senaste åren har halkat ner till att bli en liknande bromskloss som USA.

Det behövs striktare utsläppsgränser och nya medel att stävja uppvärmningen av klimatet. Priset för utsläppsrätter bör vara så högt att det uppmuntrar till att minska utsläppsbördan. Vid sidan av utsläppshandeln bör man även utveckla en miljöskatt som verkligen styr konsumtionen och minskar utsläppen.

Utarmandet av naturens mångfald är ett signifikant globalt hot, och EU måste målmedvetet verka för att förhindra detta. Unionens nuvarande fiskepolitik försämrar havens mångfald och hotar fiskebestånden. EU får inte tillåta rovfiske som hotar de lokala fiskarnas försörjning på andra håll i världen.

EU bör trygga att man i Finland och Europa får äta ren, ekologisk och närproducerad mat. Finland och alla övriga medlemsländer bör ha rätt och möjlighet till en tillräcklig nationell självförsörjning av livsmedel. Unionen bör reglera och förbättra produktionsdjurens levnadsförhållanden. Vid skyddandet av djur bör vart och ett medlemslands unika drag tas i beaktande på ett sätt som respekterar arternas fortbestånd och mångfald. De exportsubventioner som gynnar det allt mer övereffektivt industrialiserade lantbruket skall efter en övergångsperiod avskaffas.

Lantbruksstöden borde fördelas jämnare och mera rättvist mellan gårdarna. Lantbruksstöden bör riktas in på att stödja miljövänlig produktion istället för att stödja ägandet av mark.

För ett ekologiskt, socialt, ekonomiskt och globalt mera hållbart Europa kräver Vänstern att:

* De nordliga områdenas speciella omständigheter bör beaktas i stödpolitiken för lantbruk.
* Det bör investeras i miljöskydd för Östersjön och för de arktiska områdena.
* Genmanipulerade produkter bör förbjudas, och EU:s lantbruksstöd bör beviljas enbart till ekologiskt hållbar produktion.
* Europeiska unionens medlemsländer bör förbinda sig till en tillräcklig minskning av utsläppen, och EU bör ta tillbaka sin position som en världsledande progressiv aktör i klimat- och miljöpolitiken.
* Unionen och dess medlemsländer bör främja en hållbar fiskepolitik och de får inte göra upp nya rovfiskeavtal.
* EU bör arbeta för en global skatt för växthusgasutsläpp.