Vänsterförbundets diskussionsdokument om grundinkomst

Vänsterförbundet föreslår att grundskyddet förbättras, sysselsättningshindren röjs undan och att vi övergår till grundinkomst

Finlands socialskydd svarar inte längre på ett strukturellt plan mot utmaningarna i arbetslivet och nivån räcker inte till dagens levnadskostnader. Inkomstklyftorna har ökat, grundskyddet släpar efter förvärvsinkomsternas utveckling och de som arbetar inom ramen för oregelbundna arbetsavtal har svårt att klara sig i socialskyddsdjungeln. Vänsterförbundet föreslår en gradvis övergång till en grundinkomst som möjliggör en tillräcklig utkomst genom att man förenhetligar grundskyddssystemet, höjer minimiförmånerna och ökar inslaget av positiva sporrande element.

 

diskussionsdokumet som pdf >>

INNEHÅLL:
SAMMANFATTNING FÖRORD: FRÅN OTRYGGHET TILL GRUNDSKYDD
FRÅN GRUNDSKYDD TILL GRUNDINKOMST
Vilket grundskydd?
Vilken grundinkomst?
UTVECKLING AV GRUNDSKYDDET
Förbättring av grundskyddsförmånerna
Undanröjande av sysselsättningshinder
Klientavgifter
Läkemedelsersättningar
Avgiftstak
Bostadsbidrag
Reform av systemet med föräldraledigheter
Arbetslöhetsskyddets väntetider och
företagarnas arbetsläshetsskydd

ÖVERGÅNG TILL GRUNDINKOMST
Om grundinkomstens historia och idé
Grundinkomst som en eftersträvansvärd lösning
Förverkligandet av grundinkomsten

 

SAMMANFATTNING

Vänsterförbundet föreslår att grundskyddet förbättras, sysselsättningshindren röjs undan och att vi övergår till grundinkomst

Finlands socialskydd svarar inte längre på ett strukturellt plan mot utmaningarna i arbetslivet och nivån räcker inte till dagens levnadskostnader. Inkomstklyftorna har ökat, grundskyddet släpar efter förvärvsinkomsternas utveckling och de som arbetar inom ramen för oregelbundna arbetsavtal har svårt att klara sig i socialskyddsdjungeln. Vänsterförbundet föreslår en gradvis övergång till en grundinkomst som möjliggör en tillräcklig utkomst genom att man förenhetligar grundskyddssystemet, höjer minimiförmånerna och ökar inslaget av positiva sporrande element.

Som ett första steg höjs minimiförmånerna till 750 euro. Till det förenhetligade grundskyddets sfär hör arbetslösa, de som har en låg pension och de som är berättigade till sjuk-, moderskaps-, faderskaps- och föräldrapenning samt mottagarna av studiepenning, stöd för hemvård av barn och startpeng för företagare. Samtidigt förenklar man systemet också på andra sätt och röjer undan sådana hinder som finns för att ta emot jobb. Förvärvsinkomsterna ska i framtiden i mindre grad leda till sänkt grundskydd och väntetiderna för arbetslöshetsskyddet ska förkortas. Utkomststödet bibehålls som det stöd som kommer i sista hand och dess grunddel höjs till 620 euro. Grundskyddet binds till löneindex.

Klientavgifterna i den grundläggande hälsovården avskaffas och för  medicin- och andra hälsovårdsutgifter sätts ett gemensamt avgiftstak på 650 euro. Bostadsbidraget förbättras så att skäliga bostadskostnader utgör högst en fjärdedel av en familjs disponibla inkomster.

Omläggningen av grundskyddet är ett steg mot grundinkomst. Med grundinkomst avses en regelbunden förmån som betalas automatiskt åt envar, oberoende av mottagarens övriga inkomster. Grundinkomsten hjälper till att reparera vårt socialskyddssystem så att det kan svara mot de utmaningar som finns i 2000-talets arbetsliv. Socialskyddssystemet, som skapats för det industriella lönearbetssamhällets behov, är alltför stelt i en situation där arbetsförhållandena i allt högre grad är tillfälliga och det arbete som görs i företagsform ökar. En grundinkomst som garanterar en tillräcklig utkomst skapar ett i jämförelse med nuläget mer jämbördigt förhandlingsläge mellan arbetstagare och arbetsgivare, så att arbetsgivarna inte ensidigt kan diktera villkoren för arbetet. Grundinkomsten ökar möjligheterna för sådan verksamhet som utvecklar människan och är nyttig för samhället i sådana situationer där möjligheterna till förvärvsinkomster är små. Dessutom uppmuntrar grundinkomsten att ta emot också kortvariga arbetsuppdrag. Grundinkomsten erbjuder en vision för en ny, rättvis, jämlik 2000-talets välfärdsstat som respekterar individualitet.

Vänsterförbundet föreslår att man under den påbörjade valperioden inleder en övergång till grundinkomst. Efter att förnyelsen av grundskyddet förverkligats går man över i en fas där alla betalas en månatlig grundinkomst på 620 euro som är bunden till löneindex. Utöver detta är det ytterligare möjligt att lyfta grundskydd på basis av arbetslöshet och andra skäl som berättigar till grundskydd så att grundskyddets totalsumma är 750 euro. De inkomstrelaterade förmånerna betalas utöver grundinkomsten så att dessas nivå bibehålls. Vid beviljandet av grundinkomst ska man beakta personens boendeform, precis som i dagens grundskydd. Grundinkomsten på 620 euro gynnar i synnerhet dem som har låga eller oregelbundna inkomster men som inte försörjer sig enbart på socialskyddet. Det är en god idé att för en begränsad period prova hur grundinkomstmodellen fungerar inom en specifik region.

De förbättringar av grundskyddet som presenterats här kommer att innebära en årlig utgiftspost på sammanlagt ungefär 1,2 miljarder euro för den offentliga ekonomin. Dessutom medför höjningen av den undre gränsen för beskattningsbara inkomster till 10 000 euro ett inkomstbortfall för den offentliga ekonomin på 2,4 miljarder euro. Bägge faktorer har redan tagits i beaktande i Vänsterförbundets skattemodell.

Grundinkomstreformen efter höjningen av grundskyddet förutsätter en förändring av beskattningssystemet. En grundinkomst på 620 euro kombinerad med ett grundskydd på 750 euro möjliggörs exempelvis med intäkterna av en sådan inkomstbeskattning där man på de minsta inkomsterna som överskrider grundinkomsten uppbär en skatt på 30 procent och på de högsta inkomsterna en 57 procents skatt.

Grundskyddet och grundinkomsten innebär sammantagna en inkomstöverföring mellan hushållen på omkring 3,6 miljarder euro. De som gynnas av denna inkomstöverföring är de som lever på grundskyddet, de som arbetar oregelbundet eller deltid samt de lågavlönade. För medelinkomsttagarna motsvarar höjningen av skatteprocenten grundinkomsten, alltså kommer  personen att få lika mycket i handen som tidigare. Höginkomsttagarnas skattehöjning är lite högre än den grundinkomst som de får.

FÖRORD: FRÅN OTRYGGHET TILL GRUNDSKYDD, FRÅN GRUNDSKYDD TILL GRUNDINKOMST

Majoriteten av finländarna vill att alla ska garanteras livets grundförutsättningar. Denna vilja är också inskriven i grundlagen och att den förverkligas är i sista hand på statens ansvar.

Trots att understödet för välfärdsstaten är stort har den nedmonterats under de senaste årtiondena. Inkomstskillnaderna har ökat snabbare än i något annat av de rika länderna, delvis på grund av att grundskyddet, så som folkpensionen eller arbetsmarknadsstödet, inte höjts i takt med att andra inkomster ökat.

Inkomsterna för dem som lever på grundskyddet (med undantag för dem som lyfter garantipension) räcker bara till att täcka två tredjedelar av vad som kan anses vara skälig minimikonsumtion, enligt en utredning från konsumentforskningscentralen. Endast de som lever inom ramen för garantipension kommer upp i närheten av en minimikonsumtionsnivå. När man tar de höga boendeutgifterna i beaktande landar nivån på det finska minimiskyddet under den västeuropeiska medelnivån.

Behovet av grundskydd växte kraftigt under den ekonomiska recessionen på 1990-talet. Grundskyddets nivå höjdes inte i den skuldsatta statsekonomin. Efter recessionen när det skulle ha funnits pengar att åtgärda situationen, har grundskyddet av ideologiska skäl lämnats på en låg nivå.

I högersinnat tänkande beskyller man individen för fattigdom och man tror att en fördjupad fattigdom sporrar folk att börja arbeta. Det har ändå inte funnits jobb åt alla och arbete är inte lösningen på alla utkomstproblem.

Fattigdomen också bland dem som jobbar har ökat och en växande andel av dem som har förvärvsinkomst är tvungna att ansöka om utkomststöd på grund av att de betalas så låg timlön och för att de har så korta och oregelbundna anställningar. Dessutom låter många bli att ta emot det kortvariga arbete som erbjuds på grund av att det nuvarande grundtrygghetssystemet ofta förorsakar ekonomiska problem för dem som har kortvariga jobb.

Vänstern föreslår att grundtrygghetssystemet snabbt repareras i grunden. Grundtrygghetsförmånerna ska slås samman och höjas till 750 euro. Det sammanslagna grundskyddet måste knytas till förtjänstindex så att grundskyddet i framtiden följer lönernas utveckling. På det här viset kommer inte klyftan mellan dem som lever på grundskydd och den övriga befolkningen åt att växa mera.

Till det förenhetligade grundskyddets sfär hör arbetslösa, de som lyfter låg pension och de som är berättigade till sjuk-, moderskaps-, faderskaps- och föräldrapenning samt mottagarna av studiepenning, stöd för hemvård av barn och startpeng för företagare. Bostads- och utkomststöden bibehålls som skilda stödformer och de förbättras.

Grundskyddsreformen bör förverkligas genast när den nya riksdagen inleder sitt arbete. Den kan finansieras inom ramen för det nuvarande skattesystemet eftersom dess kostnad, 1,2 miljarder euro, är en liten del av de tidigare regeringarnas inkomstskattesänkningar.

Samtidigt som grundskyddet förnyas till en mänsklig nivå måste dess struktur ändras i riktning mot grundinkomst så att det främjar deltagandet i arbete och samhällelig verksamhet. Grundinkomsten är ingen ny tanke, den fanns med redan i Vänsterförbundets första program 1990.

Tanken om grundinkomst begrovs under den ekonomiska recessionen men har åter igen börjat få anhängare. Det finns flera ideologiska skäl för modellen, men framför allt pragmatiska. Grundinkomsten ändrar inte i nämnvärd grad på hur mycket inkomst människorna får i handen, men den förenklar socialskyddssystemet och uppmuntrar på ett positivt sätt folk att vara aktiva och att ta emot arbete om sådant finns.

Vänsterförbundets förslag om grundinkomst från 1990 med titeln ”Från grundskydd till medborgarinkomst” har hållit väl för tidens tand. Trots det är det nu dags att uppdatera Vänsterns syn på grundinkomsten, för vilken grundinkomst som helst duger inte som förbättring av nuläget.

En del av grundinkomstmodellerna utgår från att grundinkomsten är ett slags låglönestöd som ersätter grundskyddet, men som ändå är så litet att det inte räcker för att en mänska ska klara sig utan tvingar mänskan att ta emot vilket slags arbete som helst. Vänstern godkänner inte en sådan grundinkomst och ett sådant ”skoputsarsamhälle.”

Vilket grundskydd?

I grundlagens 19 paragraf i hänvisas under rubriken ”Rätt till social trygghet” till grundskyddet. Där definieras att ”alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg”. Genom denna lag ”skall var och en garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare”.

Det här uppdraget som grundlagen stadgar om sätts i verket i form av Fpa:s olika minimiförmåner , bland annat arbetsmarknadsstödet, grunddagpenningen för arbetslösa, garantipensionen, miniminivån för sjuk- och föräldrapenningen, rehabiliteringspenningen, studiestödet, hemvårdsstödet för barn, utkomststödet, barnbidraget, familjepensionen, frontmannatillägget och handikappförmånerna.

Vilken grundinkomst?

I grundinkomstsystemet betalas alla medborgare regelbundet och villkorslöst pengar för utkomsten och med grundinkomsten ersätts helt eller delvis det orsaksbaserade socialskyddet. Grundinkomsten är skattefri och dess nivå minskar inte om inkomsterna ökar. När inkomsterna stiger återkrävs grundinkomsten i stället via beskattningen.

Det finns modeller för grundinkomst av olika slag och med olika namn. Det finns exempelvis en negativ inkomstskatt som definieras i efterhand – slutresultatet är det samma som i fråga om grundinkomst men modellen har visat sig vara administrativt krånglig.

UTVECKLING AV GRUNDSKYDDET

Grundskyddssystemet i Finland är relativt heltäckande om man beaktar utkomststödet som ett stöd i sista hand, ett stöd som borde garantera en minimiutkomst för alla.

Det finns ändå problem i grundskyddssystemet som antingen underlättas eller löses av övergången till grundinkomst och som därmed ökar intresset för grundinkomst. Sådana här problem är den byråkratiska kontrollen, det faktum att den strikta behovsprövningen fungerar icke-sporrande, luckorna i grundskyddet och risken för att falla ”mellan stolarna”, mångfalden i grunderna för stöden och i synnerhet grundskyddets låga nivå.

När man förnyar grundskyddet är det möjligt att närma sig grundinkomstens idé. Därmed får systemet drag som påminner om grundinkomsten, utan att den absoluta grundinkomstens centrala egenskaper finns med.

Förbättring av grundskyddsförmånerna

En höjning av grundskyddets nivå minskar beroendet av sådana behovsprövade strikt kontrollerade stödformer som bostadsbidraget och utkomststödet. Vänsterförbundet har föreslagit en allmän nivå på 750 euro för grundskyddet.

Den garantipension som förverkligades i mars 2011 höjer minimipensionerna ganska nära denna nivå, närmare bestämt till 688 euro, men Vänsterförbundets omedelbara målsättning är en något högre allmän nivå för hela grundskyddet. En höjning av grundskyddet till 750 euro skulle beröra följande former av grundskydd:

  • arbetsmarknadsstödet och grunddagpenningen för arbetslösa
  • garantipensionen
  • miniminivån för sjuk-, moderskaps-, faderskaps-, och föräldrapenningen
  • totalbeloppet av vårdpenningen och vårdtillägget enligt stödet för hemvård av barn
  • studiepenningen
  • startpengen för företagare.

Förenhetligandet av grundskyddets nivå är samtidigt ett steg mot grundinkomst därför att det skulle föra med sig att orsaken till behovet av de sociala förmånerna skulle få en mindre betydelse än i nuläget. Att övergå från en grundskyddsförmån till en annan när livssituationen förändras är mer flexibelt och exempelvis behovet av återkrav av förmåner minskar. I nuläget kan det exempelvis vara problematiskt att skifta från studiestöd till sjukledighet eller från arbetslöshet till utbildning. De olika nivåerna i grundskyddet är till mångt och mycket resultatet av en historisk utveckling, och det finns inte tillräckliga argument för de olika nivåerna. Höjningen skulle vara störst för mottagarna av studiepenning. Den skulle göra det möjligt att koncentrera sig på studierna.

Det är skäl att bevara kopplingen mellan arbetsmarknadsstödet och grunddagpenningen för arbetslösa och det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet. Höjningen av arbetsmarknadsstödet och grunddagpenningen för arbetslösa minskar den klyfta som vuxit mellan arbetsmarknadsstödet och grunddagpenningen för arbetslösa å ena sidan och det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet å andra sidan. En euro till på grunddagpenningen höjer det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet med 55 cent. Höjningen av arbetsmarknadsstödet och grundskyddet för arbetslösa till 750 euro innebär enligt den nuvarande nivån en höjning av arbetsmarknadsstödet och grunddagpenningen för arbetslösa med 197 euro samt en höjning av den inkomstbundna arbetslöshetsdagpenningen med 108 euro. Det här innebär ändå att den så kallade brytpunkten i det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet bibehålls på sin nuvarande nivå i samband med höjningen. Om man inte bibehåller brytpunkten på sin nuvarande nivå kommer de bästa inkomstrelaterade arbetslöshetsdagpenningarna att stiga med 348 euro från dess nuvarande nivå. Den här komplicerade kopplingen utreds i bilagan. Det är också skäl att komma ihåg att det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddets nivå är måttlig. Kring hälften av mottagarna av inkomstrelaterat arbetslöshetsskydd får en förmån på under 1000 euro i månaden och exempelvis med en månadsinkomst på 4000 euro är det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet cirka 1700 euro.

En höjning av den nedre gränsen för den beskattningsbara inkomsten och ett förenhetligande av den nedre gränsen i fråga om olika inkomstslag är också en åtgärd som förenklar grundskyddet och minskar behovet av behovsprövat socialunderstöd. Vänsterförbundet föreslår att den nedre gränsen för beskattningsbar inkomst höjs till 10 000 euro. På det här viset uppbärs inte skatt på centrala grundskyddsförmåner om de är den enda inkomstkällan under skatteåret. En sådan här gräns gör ett skilt pensionsskatteavdrag och studiepenningsavdrag onödiga i den kommunala beskattningen.

Grundskyddet ska enhetligt knytas till förtjänstnivåindexet. På det sättet släpar inte grundskyddet längre efter den allmänna inkomstutvecklingen.

Den behovsprövning som alltjämt finns med i det orsaksbaserade grundskyddet bör minskas. Principen om att arbetsmarknadsstödet är avhängigt partnerns och föräldrarnas inkomster bör slopas. Även studiestödets beroende av föräldrarnas inkomst bör slopas.

På det här viset förändras grundskyddet i en mer individuell riktning och börjar också i detta hänseende allt mer likna grundinkomsten som är oberoende av familjeförhållanden. I fråga om hushållets inkomster kan behovsprövningen av grundskyddet bibehållas i hemvårdsstödet.

Höjningen av grundskyddets nivå minskar behovet av bostadsbidrag, men tar inte bort det, eftersom ett grundskydd på 750 euro ens som en skattefri förmån sällan räcker för att täcka boendekostnaderna. Bostadsbidraget bör förenklas och höjas så att man under normala omständigheter inte behöver täcka boendekostnaderna med hjälp av utkomststöd.

Utkomststödet bibehålls i Vänsterns modell som den bidragsform  som kommer i sista hand och dess nivå höjs. Grunddelen för ensamboende eller ensamförsörjare ska vara 620 euro. För par och för barn finns det skäl att hålla en lägre nivå på grunddelen. Utkomststöd behövs om rätten till orsaksbaserat stöd av någon anledning saknas eller om oförutsedda situationer och exempelvis höga hälsovårdskostnader kräver tilläggsbidrag. Överflyttningen av det grundläggande utkomststödet till Fpa är ett sätt att förbättra och förenhetliga grundskyddet. Inom socialarbetet i kommunerna borde alltjämt finnas sådana verktyg som det kompletterande och förebyggande utkomststödet.

Barnbidraget utvecklas som en form av det universella grundskyddet. Åldersgränsen för barnbidraget höjs till 18 år. En tillräcklig höjning av barnbidraget gör det möjligt att avstå från de nuvarande mycket oenhetliga barnförhöjningar som ingår i arbetslöshetsskyddet och pensionerna.

Barnbidragen görs i utkomststödet till en privilegierad inkomst och samtidigt granskas barnens grunddelar i utkomststödet så, att barnbidraget och utkomststödets grunddel tillsammans utgör omkring 60 % av grunddelen för en ensamboende vuxen. Stadgandena om utkomststödet preciseras på så sätt att de inkomster som tillfaller barnet, så som underhållsstöd och -bidrag samt studiestöd eller tillfälliga förvärvsinkomster inte sänker föräldrarnas utkomststöd.

Undanröjande av sysselsättningshinder

Grundinkomsten är helt och hållet oberoende av en persons inkomster – också förvärvsinkomster. Inom ramen för det orsaksbaserade grundskyddet är det här inte till alla delar möjligt, fastän en person som lyfter ålderspension redan i nuläget fritt kan förvärva tilläggsinkomster utan att detta på något vis påverkar pensionens storlek. Det är ändå nödvändigt att omedelbart, redan innan ibruktagandet av den egentliga grundinkomsten, underlätta sammanjämkandet av arbetsinkomster och socialskyddet bland annat på följande sätt:

– till regeln för hur den jämkade arbetslöshetsdagpenningen ska räknas läggs en skyddsdel på 250 euro. På så sätt minskar en förvärvsinkomst på 250 euro i månaden inte ännu på dagpenningens storlek

  • också den nuvarande skyddsdelen på 150 euro i utkomststödet ökas till 250 euro, så att en förvärvsinkomst av den storleken inte minskar på utkomststödet
  • användningen av den partiella sjukdagpenningen utvecklas i en mer flexibel riktning
  • man underlättar deltidsarbete för personer som lyfter invalidpension (bland annat handikappade) så att de nuvarande absoluta inkomstgränserna görs glidande
  • till långtidsarbetslösa över 500 dagar som lever på grundskyddet ska betalas arbetslöshetsdagpenning (och möjligtvis bostadsbidrag) exempelvis under tre månaders tid efter att de börjat jobba oavsett arbetsinkomsterna. Det här är å ena sidan en sporre och å den andra ett sätt att dämpa de svårigheter som kan uppstå då man i och med att man fått jobb inte längre är berättigad till bidrag och kan tvingas återbetala tidigare lyfta bidrag.

I diskussionen om grundskydd och grundinkomst får bidragen som betalas ut i pengar oftast mest uppmärksamhet eftersom de på ett direkt sätt påverkar människors ekonomiska position. När den grundläggande utkomsten är otillräcklig handlar det i alla fall om att man saknar möjlighet att konsumera, att man inte kan tillfredsställa sina grundbehov. Därför påverkas den grundläggande utkomsten på ett avgörande sätt förutom av de disponibla inkomsterna också av prisnivån och därigenom också av det stöd som är inriktat på nyttigheter som tillfredsställer de grundläggande behoven. Oundgängliga nyttigheter som hälsotjänster och boende är centrala i sammanhanget. Därför måste också patientavgifterna inom hälsovården, läkemedelsersättningarna och bostadsbidraget ses över.

Klientavgifter

Med klientavgifter kan man finansiera tjänster och styra hur de används. I Finland har man i motsats till övriga västeuropeiska länder använt klientavgifter i första hand som en finansieringskälla. Detta trots att betydelsen av de inkomster som genereras via klientavgifter är förhållandevis liten. Klientavgifterna drabbar värst de hushåll som har små inkomster.

I Finland täcker inkomsterna från klientavgifterna 20 procent av de totala utgifterna för hälsovården. Det här är den näst högsta andelen bland EU-länderna. Det finns många problem kopplade till klientavgifter. En rättvis finansiering av hälsovården förutsätter att behovet av tjänster och finansieringen av dessa hålls isär. Dessutom måste tjänsterna finansieras utgående från kommunens eller patientens behov av tjänster och i enlighet med betalningsförmågan och inte så som läget är idag där en svag betalningsförmåga sänker nivån på tjänsterna.

Klientavgifterna bryter mot dessa principer. De behandlar olika befolkningsgrupper på olika sätt och ökar hälsoskillnaderna. För låginkomsttagarna är avgifternas effekt på hur ofta tjänsterna utnyttjas stor, medan den är liten för höginkomsttagarnas del. Klientavgifterna minskar såväl på sådan användning av tjänsterna som är behövlig och som har effekt som på onödigt bruk av tjänsterna.

Jämfört med de intäkter klientavgifterna inbringar är de administrativa kostnaderna stora.  Framförallt leder skattefinansieringen till att finansieringen riktas socialt och ekonomiskt mer rättvist än serviceavgifterna på grund av att täckandet av samma utgift med skattemedel är förmånligare för en låginkomsttagare än vad serviceavgifterna är. På grund av detta:

  • Klientavgifter bör användas så litet som möjligt inom hälsovården, och om de används måste de riktas så att de styr användningen av tjänsterna mot kostnadseffektiva vårdinsatser.
  • De nuvarande klientavgifterna får inte höjas, utan i stället bör de avskaffas inom primärhälsovården. Vänsterförbundets mål är en kostnadsfri tillgång till hälsostationerna.
  • Offentliga medel ska användas till offentlig service.

 

Läkemedelsersättningar

Läkemedelsersättningssystemet har skapats för att alla mänskor ska garanteras en jämlik möjlighet att använda mediciner för att förebygga sjukdom och/eller att bota sjukdom. En del läkemedel är så dyra att vissa mediciner som ordineras för vården av långtidssjukdomar i praktiken skulle vara utom räckhåll för låginkomsttagare.

Medicinersättningssystemet i Finland hör till de system inom EU som i minsta grad underlättar införskaffandet av mediciner. En ersättningsreform som genomfördes 2005 ledde till att systemet i ännu högre grad än förr gynnar medicinering av sporadiska sjukdomar på bekostnad av dem som lider av långtidssjukdomar och som använder stora mängder läkemedel. Detta kombinerat med de ständigt ökande hälsoskillnaderna mellan social- och inkomstklasserna och ett alltför lågt avgiftstak är på väg att leda till en situation där de fattigaste inte kan köpa ändamålsenliga mediciner för sina sjukdomar.

Avgiftstak

För att individens hälsoutgifter inte ska växa sig oproportionerligt höga har det stadgats om olika avgiftstak för läkemedelskostnader, avgifterna inom hälsovården och resekostnaderna. Dessa har ändå släpat efter inflationsutvecklingen och avgiftstakets inverkan försvagas av självriskandelen för de medicinköp som överskrider avgiftstaket.

För hälsovårdens patientavgifter och läkemedelsutgifter bör stadgas en enhetlig övre gräns vars storlek för en vuxen person är 650 euro. Avgiftstaket för reseersättningar bör sänkas till 150 euro. Minderåriga barns utgifter skulle räknas in i någondera förälderns utgifter. De avgifter och inköp som överskrider avgiftstaket skulle inte ha någon självrisk. Det här skulle garantera att självriskandelen för hälsoutgifter inte skulle överskrida 6,5 procent av grundskyddet på 750 euro.

Bostadsbidrag

I Finland tog man på 1970-talet i bruk ett bostadsbidrag för att sänka på boendeutgifterna. Syftet var att garantera förutsättningarna för ett skäligt boende för barnfamiljer och sedermera också för övriga hushåll med låga inkomster. I dagens Finland finns tre från varandra skilda stödsystem för boende: det allmänna bostadsbidraget, bostadsbidraget för pensionärer och bostadstillägget för studerande.

Det allmänna bostadsbidraget är ett väldigt komplicerat system. Dess inkomst- och utgiftsprövning har sakteligen skärpts på så vis att allt färre beviljas bidrag och av dem som beviljas bidrag är det allt fler som får allt mindre.

Bostadsbidragssystemet måste förnyas helt och hållet. Oberoende av hur systemet reformeras får kostnaderna för ett skäligt boende inte överskrida 25 procent av en familjs disponibla inkomst. I de lägsta inkomstnivåerna ska boendekostnaderna täckas i ännu högre grad (exempelvis 80 % av boendeutgifterna) så att man undviker att utkomststödet används för att betala för boendeutgifter.

Reform av systemet med föräldraledigheter

Samtidigt som man höjer föräldradagpenningen och vårdpenningen för vård av barn hemma måste också föräldraledighetssystemet förnyas på så sätt, att användandet av föräldraledigheten fördelas jämnare mellan båda föräldrarna.

Mammorna tar fortfarande ut merparten av föräldraledigheterna. Endast kring 10 procent av föräldraledigheterna används av pappor. Många arbetsgivare är rädda för de utgifter som föräldraskapet för med sig liksom det extra besvär och den sänkta arbetseffektivitet som uppstår då man anställer och skolar in en vikarie. Unga kvinnors position på arbetsmarknaden är följaktligen sämre än unga mäns för papporna förväntas inte stanna hemma för att sköta om sitt barn.

Att familjeledigheterna i så hög grad används av kvinnor försämrar kvinnornas möjligheter att få fasta anställningar på arbetsmarknaden. Det gör också att kvinnornas löneutveckling bromsas upp och förorsakar således skillnader i pensionsnivåerna. I synnerhet bruket av hemvårdsstödet är sammankopplat med kvinnors fattigdom. En höjning av hemvårdsstödets vårdpenning utan en utjämning av bruket av föräldraledigheterna skulle fördjupa de strukturer som gör kvinnor fattiga.

För att användningen av familjeledigheterna skulle utjämnas mellan mammor och pappor är det nödvändigt att ersätta de nuvarande moderskaps-, faderskaps-, och föräldraledigheterna med en ny 6+6+6-modell. I modellen har båda föräldrar en egen sex månader lång föräldraledighetsperiod och användandet av den tredje perioden kan föräldrarna komma överens om sinsemellan. I 6+6+6-modellen förlängs föräldraledighetsperioden från nuläget även om pappan skulle besluta sig för att inte använda sin egen halvårsperiod.

Med förnyelsen av föräldraledighetssystemet strävar man efter ett mera mångfacetterat och aktivt föräldraskap också för papporna samt för att barnet ska kunna få ett starkt förhållande till båda sina föräldrar. En jämnare fördelning av föräldraledigheten skulle också på ett bredare plan underlätta en jämnare fördelning av ansvaret för hemmets vårdnads- och hushållsarbete.

En kvotering av föräldraledigheten mellan båda föräldrarna är en central metod då det gäller att utjämna användningen av ledigheterna. Exempel från Sverige, Norge och Island visar nämligen att det är svårt att få pappor att använda föräldraledigheten om den inte särskilt är kvoterad åt dem.

Arbetslöshetsskyddets väntetider och företagarnas arbetslöshetsskydd

En utveckling av grundskyddet står inte i konflikt med vare sig utvecklingen av den trygghet det ger eller med satsningar på sysselsättningen. En mera flexibel sammanjämkning av socialskydd och arbetsinkomster kan för sin del främja sysselsättningen. Vad gäller arbetslöshetsskyddet borde tillträdet till det inkomstrelaterade skyddet underlättas genom att förkorta arbetsvillkoret.

Man bör lindra de straffkarenser som fäller arbetslösa från det inkomstrelaterade skyddet till grundskyddet eller från grundskyddet till utkomststöd. De sporrande tillägg till arbetslöshetsskyddet som tagits i bruk under de senaste åren, så som förhöjningsdel och  omställningsskyddstillägg bibehålls i Vänsterförbundets grundskyddsmodell. Det behövs ökade resurser för att via stödarbeten, utbildning, rehabilitering och övriga metoder öka sysselsättningen för långtidsarbetslösa och personer med nedsatt arbetsförmåga.

För att få arbetsmarknadsstöd finns följande väntetider. Om en person inte har en yrkesexamen och denne inte i något skede fyllt villkoret på 8 månaders arbete, måste denne ha varit på arbetsmarknaden i minst 5 månader under de senaste två åren för att vara berättigad till arbetslöshetsunderstöd. Att vara på arbetsmarknaden innebär antingen att vara i ett arbetsförhållande eller att vara anmäld som arbetslös arbetssökande.

Om de ovan nämnda villkoren inte fylls måste personen vänta i 5 månader före denne kan beviljas arbetsmarknadsstöd.

Förutom det tidigare nämnda förväntas man ha varit på arbetsmarknaden minst 6 veckor under de senaste 6 månaderna. Om personen har en yrkesexamen eller om arbetsvillkoret uppfylls krävs att man varit sex veckor på arbetsmarknaden. Om personen inte har varit denna tidsperiod på arbetsmarknaden och det inte finns ett giltigt skäl för frånvaron (militärtjänst, sjukdom, barnafödsel etc.) måste personen efter att ha anmält sig som arbetslös vänta i två månader innan denne beviljas arbetsmarknadsstöd.

De ovan nämnda väntetiderna och kraven på yrkesexamina bör avskaffas så att personen får det grundskydd som denne är berättigad till genast när denne behöver det och är arbetslös arbetssökande. I fråga om grundskyddet borde medborgarna inte behandlas på olika sätt beroende på när de blivit arbetslösa och om de har en yrkesexamen eller inte. Det finns inte några giltiga skäl till att upprätthålla ojämlika lagparagrafer och förfaranden.

De tidigare beskrivna väntetiderna behandlar dessutom medborgare som lyfter inkomstrelaterad dagpenning och de som beviljas arbetsmarknadsstöd ojämlikt uttryckligen i de situationer då grundskyddet behövs mest akut, det vill säga alldeles i början av arbetslösheten eller i skarven mellan korta arbetsförhållanden (ifall arbetsvillkoret inte i något skede uppfyllts).

Fastän alla villkoren för arbetslöshetsskyddet skulle vara uppfyllda finns det ytterligare väntetid, en så kallad självriskperiod, kopplad till arbetslöshetsskyddet. I arbetsmarknadsstödet är perioden 5 dagar och i fråga om grunddagpenningen för arbetslösa och den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen är den 7 dagar. Självrisken för arbetsmarknadsstödet återkommer en gång per kalenderår när personen fått jobb där emellan.

I fråga om grunddagpenningen och den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen återkommer självrisken alltid efter att personen fyllt arbetsvillkoret. Dessa självrisktider bidrar till att försämra lönsamheten i att ta emot korta snuttjobb. Avskaffandet av självrisktiderna är också en signal om att det lönar sig att ta emot arbete.

Det är ganska besvärligt för företagare att övergå från att vara företagare till att vara arbetslös. En företagare kan inte vara arbetslös om denne har ett registrerat företag, även om inkomsterna av företagsverksamheten är väldigt låga. I nuläget kan en företagare få arbetslöshetsunderstöd antingen genom att lägga ner sitt företag helt och hållet (bland annat genom att ta bort företaget från företagsregistret) eller genom att påvisa att det inte förekommit företagsverksamhet i företaget på 4 månader. Vänsterförbundet har i sitt småföretagarprogram föreslagit att villkoret för arbetslöshetsunderstöd ska sänkas från 4 månader till en månad.

När företagande på deltid underlättas och det görs möjligt för företagare att få jämkad arbetslöshetsersättning, blir det möjligt att med hjälp av arbetslöshetsersättningen sysselsätta sig själv ens på deltid och senare möjligtvis på heltid. Det här uppmuntrar människor att under arbetslöshetsperioden sätta igång med småskalig företagsverksamhet samt att göra enstaka jobb och snuttjobb via firma.

ÖVERGÅNG TILL GRUNDINKOMST

I det förra kapitlet har vi behandlat förbättringen av grundskyddet inom ramen för socialskyddssystemet. Vårt slutgiltiga mål är ändå grundinkomst som förutsätter en del förändringar också i själva systemets natur. Vi anser att grundinkomsten ska byggas genom att förändra det nuvarande systemet med små steg i taget. De förändringar i grundskyddet som vi presenterade tidigare är redan ett stort kliv i riktning mot grundinkomst, men det behövs ytterligare några förändringar. För att läsaren ska kunna få en bild av vad grundinkomsten handlar om gör vi en översikt över den diskussion som tidigare förts kring grundinkomsten och de argument som talar för den. I slutet presenterar vi vår grundinkomstmodell.

Om grundinkomstens historia och idé

Definitionsmässigt är grundinkomsten en regelbunden inkomst som ett politiskt samfund (oftast staten) betalar till alla sina medlemmar – grundinkomsten är inte behovsprövad och behöver inte gottgöras. Grundinkomsten är alltså inte avhängig personens (eller dennes makes eller makas) övriga inkomster och för att man ska vara berättigad till den ställs inga arbets- eller studiekrav. Grundinkomsten utgör en grund på vilken personen kan lägga till andra inkomster. (1) Skattesatsen för de inkomster som förtjänas utöver grundinkomsten stiger så att grundinkomsten i praktiken tas tillbaka av höginkomsttagarna genom beskattningen. Det finns otaliga idéer som liknar grundinkomsten (social dividend, medborgarlön, garanterad inkomst, deltagarinkomst, negativ inkomstskatt).

De tidigaste idéerna som liknar grundinkomsten kan härledas till Thomas Moores Utopia (1516) och Thomas Paines Agrarian Justice (1795). Paines förslag grundar sig på tanken om att varje människoindivid från födseln har en jämlik rätt till jorden och dess naturresurser. På grund av att dessa under historiens gång har privatiserats blir grundinkomsten så att säga en ersättning för denna förlust. I ungefär hundra år har grundinkomsten presenterats på olika håll i världen i diskussioner som förts från vitt skilda ideologiska utgångslägen.

Till den politiska diskussionen i Finland kom idén om grundinkomst på 1980-talet under begreppet medborgarlön. Vänsterförbundet deltog i diskussionen med ett initiativ från år 1990 som hette ”Från grundtrygghet till medborgarlön.” Den aktiva diskussionen pågick till riksdagsvalet 1995 varefter den nästan helt dog ut med undantag av ungfinnarnas förslag inför riksdagsvalet 1999. En nyare, starkare diskussionsvåg inträffade kring riksdagsvalet 2007. Då presenterade de gröna sin rätt så konkreta modell om en månatlig grundinkomst på 440 euro och om hur denna modell skulle finansieras samt hur den förhåller sig till det existerande beskattnings- och socialskyddssystemet. Ungefär samtidigt fick prekariatrörelsen – som lyfte upp arbetets och livets ökade osäkerhet – uppmärksamhet med sin idé om en grundinkomst som också värdesatte sådan aktivitet som sker utanför lönearbetet och gynnar samhället. Osmo Soininvaara är den som aktivast hållit liv i grundinkomstdiskussionen i Finland. I Soininvaaras förslag är nivån på grundinkomsten låg och det centrala argumentet hänger ihop med att göra lågavlönat arbete mer lockande. (2)

På olika håll i världen har det gjorts ett antal grundinkomstliknande experiment. I USA provade man på 1970-talet vilken effekt negativ inkomstbeskattning hade på familjer med låga inkomster. Den genomsnittliga tiden som användes till lönearbete minskade lite (i synnerhet för kvinnorna). Inverkan på familjemedlemmarnas hälsa, utbildning och välmående var positiva. I Alaska har man sedan 1970-talet använt sig av en fond varifrån man årligen delar ut en dividend åt alla medborgare. Den färskaste nyheten är från en namibisk by där man år 2008 inledde ett experiment i vilket man betalar en månatlig grundinkomst på 12 dollar åt alla byns invånare. Resultaten har varit väldigt positiva: grundinkomsten har ökat byinvånarnas ekonomiska aktivitet, sociala interaktion och gynnat barnens skolgång. Dessutom har experimentet lindrat undernäringen och minskat på brottsligheten. Också i Brasilien har man introducerat grundinkomst på bynivå. I Iran har man dessutom nyligen tagit i bruk en förmån som till sina egenskaper motsvarar grundinkomsten – en summa på ungefär 80 dollar utbetalas varannan månad.

Experiment som utförts i väldigt olikartade samhällen säger inte nödvändigtvis så mycket om grundinkomsten i ett land som Finland, där det redan finns rätt mycket sociala inkomstöverföringar. I Finlands socialskydd finns det ändå redan från tidigare en del grundinkomstaktiga drag. Till exempel barnbidraget och folkpensionen är ur mottagarens perspektiv förmåner som påminner om grundinkomsten. Studiestödet, hemvårdsstödet för barn samt stödet för närståendevård är åter någotslags ”deltagarinkomster”. Så här långt skulle grundinkomsten passa bra in i idén om den nordiska välfärdsstatens universalism. Tanken om vederlagsfrihet skapar ändå en konflikt när det gäller förmåner som riktar sig till befolkningen i arbetsför ålder. Vårt socialskyddssystem är ändå i så hög grad uppbyggd enligt utgångspunkten att man i första hand ska vara i förvärvsarbete, att det inte av den arbetslösa godkänner något annat än verksamhet som siktar på sysselsättning. (3)

De vanligaste argumenten för grundinkomst hänger ihop med frihet, rättvisa och jämlikhet. I synnerhet Philippe Van Parijs har motiverat grundinkomsten med frihetsargument: grundinkomsten respekterar människors autonomi och uppfattningar om ett gott liv. Den skulle inte placera en livsstil (lönearbetet) ovanom andra och den skulle garantera en verklig möjligheternas jämlikhet för alla (och inte bara för den rikaste befolkningen). Den skulle hjälpa till att definiera människovärdet på andra sätt än bara via personers position på arbetsmarknaden. Hänvisande till Esping Andersens (4) berömda indelning skulle grundinkomsten vara ett stort steg bort från det filantropiska och patriarkala systemet mot en idé om universellt medborgarskap. I stället för förmynderi och kontroll skulle den erbjuda människorna möjligheter

Grundinkomstens relation till arbetet ger upphov till de centrala tvistefrågorna. Det finns två slags motiveringar för grundinkomst; dels sägs den öka lönearbetet och annan ekonomisk aktivitet, dels sägs den också möjliggöra en reträtt från lönearbete. Man kan kanske utgå ifrån att den verkligen på individplanet skulle fungera på bägge sätten; tilläggsinkomster skulle fungera som en sporre för arbete, men i vissa livssituationer kan det finnas behov för att ta paus från arbetslivet.

Möjligheten att individuellt justera förhållandet mellan arbete och fritid eller rentav helt och hållet hoppa av arbetslivet krockar ändå med vårt samhälles moraliska grundvalar. Moderna samhällen

Är uppbyggda på ett sådant kontrakt gällande arbete som utgår från att alla i första hand försörjer sig i första hand med (heltids-)förvärvsarbete. Denna tanke återspeglas i lagstiftningen, socialskyddssystemen, i sedvänjorna, traditionerna och i vardagens moral. Vårt socialskyddssystem definieras kraftigt via förvärvsarbete; stöden riktas till barnfamiljerna för reproduktionen av arbetskraften, till studerande för att utbilda sig till arbetskraft, till arbetslösa för att de ska söka arbete och till pensionärerna som belöning för gjort arbete.

Grundinkomst som en eftersträvansvärd lösning

Avtalen som rör arbete utgår från ett stadigvarande heltids lönearbete. Det här tar för det första inte i beaktande det arbete som sköts utanför marknadsmekanismen (vården av familjemedlemmar, frivilligarbete, konstnärligt skapande arbete eller jämbördigproduktion) (5). Dessutom lämnar dessa avtal den så kallade prekära arbetskraft som är i lönearbete helt utanför – denna del av arbetskraften växer ständigt. De som är i ett heltids lönearbetsförhållande får ta del av många sådana förmåner som inte prekariatet får ta del av. Man kan räkna åtminstone deltids- och visstidsanställda, de som sysselsätter sig själva, samt stipendieforskarna- och konstnärerna till prekariatet (samt beroende på definitionen andra grupper såsom arbetslösa och studerande).

Det nuvarande socialskyddssystemet återspeglar det förgångna industriella samhället, där full sysselsättning var en målsättning som såg fullt möjlig ut att förverkliga och där människornas livssituationer var förhållandevis oföränderliga. Nuförtiden är människors livssituationer allt mer mångtydiga och varierande och ett system som stelt kategoriserar medborgarna (arbetande, arbetslös, arbetsoförmögen, studerande, förälder som sköter sitt barn) kan inte på ett flexibelt sätt följa med dessa förändringar. Om livssituationen inte passar in i de traditionella kategorierna blir det svårare att få socialskydd. Trots att välfärdsstaten byggdes upp för att skapa skydd och välmående har denna förmåga på ett kritiskt sätt försvagats som en följd av arbetets förändring och den socialpolitik som förts. Systemet nekar regelmässigt vissa medborgare sociala rättigheter.

Ett centralt problem är också dumpandet av arbetsförhållandena på det globala planet. Via den globala rörligheten för arbete och kapital är fackföreningsrörelsens förhandlingsposition i relation till arbetsgivarparten på väg att försvagas. Så länge som utbudet av arbetskraft på det globala planet är större än efterfrågan finns det inte många lösningar till förändring till buds. De traditionella förhandlingsvapnen fungerar inte när det alltid någonstans står att finna en billigare aktör som kan utföra arbetet. Tillväxten i arbetets produktivitet och det faktum att mänskligt arbete allt oftare ersätts av maskiner (också inom servicebranschen) har ändrat på efterfrågan på arbetskraft så att den strukturella arbetslöshet som hänger ihop med de kompetenskrav som ställs på arbetskraften ser ut att ha kommit för att stanna.

Det talas också mycket om en försämring av arbetslivet. Arbetstagarna upplever att övriga livsområden tidsmässigt måste ge efter för mycket till förmån för arbetet. I synnerhet för föräldrarna till små barn leder svårigheten i att sammanjämka arbete och familj till stress och illamående. Den upplevda välfärden ökar då det blir möjligt att kombinera den tid som familjen använder till lönearbete, familj, hobbyer och sociala aktiviteter på ett sätt som tillfredsställer arbetstagaren. Enligt opinionsmätningarna håller också människors värderingar på att förändras i en riktning som i allt mindre grad gynnar förvärvsarbete. (6) Det här syns också i understödet för sådana nya idéer som understryker icke-materiella värderingar (7) (8).

Grundinkomst skulle kunna vara svaret på de problem som man inte lyckats lösa med hjälp av mer traditionella metoder. De här hänger ihop med i synnerhet luckorna i socialskyddet, byråkratin och incitamenten för arbete. Grundinkomsten skulle ge arbetslösa en möjlighet att ta emot också korta engångsjobb utan rädsla för att bli utan bidrag. Det här skulle leda till att arbetslösa och exempelvis ensamförsörjare mer än i nuläget skulle börja synas på arbetsmarknaden för deltidsjobb. För de unga som är nya på arbetsmarknaden skulle denna situation ge dem en möjlighet att prova på olika slags jobb och hitta sin egen plats i arbetslivet. Grundinkomsten skulle sporra människor till att grunda småföretag och skulle erbjuda nya företagare i etableringsskedet en ekonomisk grundtrygghet när övriga inkomster är på osäker grund. Förutom det arbete som utförs på marknaden belönar grundinkomsten också det samhälleligt nyttiga arbete som utförs utanför marknadsmekanismen.

Införandet av grundinkomst skulle sannolikt också ha positiva nationalekonomiska följder. På grund av att småinkomsttagare ofta konsumerar tilläggsinkomsterna skulle grundinkomsten öka den inhemska efterfrågan och skulle på det här sättet öka sysselsättningen. Dessutom skulle grundinkomsten stabilisera nationalekonomin; i ett läge där utkomsten är tryggad skulle människorna våga använda pengar också under svårare tider. En nedbantning av bidragsbyråkratin medför inbesparingar och skulle hjälpa till att rikta myndighetsresurser på ett vettigare sätt än i nuläget. En eventuell sänkning av arbetsmotivationen har förts fram som en negativ följd för nationalekonomin.

För att det i och med grundinkomsten vore lättare att tacka nej till jobb med dåliga arbetsvillkor skulle grundinkomsten ge också den mest prekära arbetskraften en möjlighet att förbättra sin position på arbetsmarknaden. Samtidigt skulle den öka arbetstagarnas förhandlingsposition i relation till arbetsgivarna. Fackföreningsrörelsen är rädd för att grundinkomsten underlättar en tillväxt av låglönearbete. En ofta föreslagen rätt så låg grundinkomst skulle verkligen kunna tvinga folk att ta emot lågavlönat arbete. Men ju generösare grundinkomsten är, desto mer skulle den fungera i motsatt riktning: när en tillräcklig utkomst i vilket fall som helst vore tryggad, skulle arbetstagarna ha en verklig chans att pressa på arbetsgivarna att erbjuda arbete på bättre villkor. En tillräcklig grundinkomst skulle korrigera arbetsmarknadsparternas förhandlingsposition i en för arbetstagarparten gynnsam riktning. (9)

Socialskyddssystemen har under de senaste årtiondena i nästan alla industriländer tappat sin inkomstutjämnande karaktär. (10) Grundinkomst borde ses inte bara som ett socialskyddssystem utan också som ett inkomstfördelningssystem, som skulle underlätta en återgång till en politik som omfördelar inkomster. Grundinkomsten skulle också kunna vara ett system som omfördelar tid; den skulle möjliggöra en förkortning av arbetstiden, vilket i sin tur kunde öka sysselsättningsgraden inom visa branscher. Ur välfärdssynpunkt uppnås det optimala läget när de olika delarna av livet (av vilka en är lönearbetet) fritt går att kombinera enlig livssituationen. Trots att lönearbetet ofta generar välfärd kan det i vissa situationer minska på den. Grundinkomsten skulle underlätta att en bredare syn på välfärden skulle träda fram i politiken.

Grundinkomsten uppfattas vara en proaktiv lösning som inte bara rättar till existerande problem utan också producerar välfärd genom att den på ett flexibelt sätt sammanjämkar ökad ekonomisk trygghet, personlig autonomi och olika livssituationer. Den är en välfärdspolitisk innovation som rör sig medströms med den samhälleliga strukturomvandlingen.  Grundinkomsten underlättar en övergång från ”lönearbetssamhället” till ett ”delaktighetssamhälle”, där människovärdet inte i lika hög grad som i nuläget definieras enligt positionen på arbetsmarknaden. I motsats till att finjustera och reparera det nuvarande systemet sätter grundinkomsten ett stopp för svartmålandet av arbetslösa eller mottagare av utkomststöd. I och med grundinkomsten är ingen i egentlig mening ”arbetslös”, utan alla skulle likvärdigt vara berättigade till en grundläggande utkomst och att utöver det förtjäna tilläggsinkomster enligt eget förgottfinnande.

Den nordiska välfärdsstaten byggdes på en starkt visionär grund. Senare har visionerna fått ge vika och de socialpolitiska förnyelserna (som i de flesta fall är försämringar) motiveras som vore de lösningar dikterade av tvång. Grundinkomsten erbjuder en ny inspirerande vision på vilken man kan bygga 2000-talets välfärdsstat.

Förverkligandet av grundinkomsten

Vi föreslår att grundinkomsten förverkligas så att man som första steg höjer det orsaksbaserade grundskyddet till 750 euro och att man inför en 200 euros förhöjning av utkomststödets grunddel så att grunddelen stiger till 620 euro. Villkoren för beviljande av arbetsmarknadsstödet och utkomststödet lindras – dessutom tillåts utöver stödet en så kallad privilegierad inkomst (11)
250 euro som inte leder till en sänkning av stödet. Vi föreslår också övriga åtgärder som gör det lättare att ta emot arbete. Därutöver föreslår vi en höjning av den övre åldersgränsen för barnbidraget till 18 år.

Grundinkomst innebär ett framskridande från det orsaksbaserade socialskyddet. Man kan bygga upp grundinkomsten genom att lindra på graden av orsaksbundenheten bland annat genom a) att förenhetliga förmånernas nivåer och beräkningsformler så att den egentliga orsaken har en mindre betydelse och en övergång från en orsak till en annan underlättas (exempelvis från sjukdom till arbetslöshet eller tvärtom), b) att utöka de orsaker som är godtagbara (exempelvis kunde man godkänna självständiga studier eller frivilligarbete inom tredje sektorn som grunder för arbetslöshetsskydd) och c) att lindra på kontrollen. Samtidigt innebär en tillräckligt hög grundinkomst att man kan överge behovsprövningen eller åtminstone radikalt minska den. Behovsprövningens roll kan minskas genom a) att höja de orsaksbaserade förmånerna (grundskyddet till 750 euro) så att behovet av den behovsprövade tilläggsinkomsten minskar, b) att lindra på kontrollen i behovsprövningen (bland annat genom att i fråga om bostadsbidraget eller utkomststödet tillåta större fria inkomster eller tilläggsinkomster, som inte omedelbart leder till en minskning av stödet) och c) att i fråga om arbetsmarknadsstödet avskaffa den behovsprövning som hänger ihop med partnerns eller föräldrarnas inkomster. På grund av de höga och fluktuerande boendekostnaderna borde det behovsprövade bostadsbidraget bibehållas också i grundinkomstsystemet. Likaledes borde man bevara ett behovsprövat utkomststöd som ersätter kortvariga överraskande utgifter.

Man kan framskrida mot grundinkomst också genom att förbättra möjligheterna till en sammanjämkning av arbetsinkomster och socialskydd. I grundinkomstsystemet kontrolleras inte införskaffandet av förvärvs- eller andra inkomster på något annat sätt än att man i praktiken beskattar bort basinkomsten från de högsta inkomsterna. I det nuvarande systemet kan man underlätta en sådan här typ av sammanjämkning till exempel genom att lindra stadgandena för hur den jämkade arbetslöshetsdagpenningen räknas ut, genom att öka användningen av partiell sjukdagpenning, genom att göra det smidigare för dem som lyfter invalidpension att arbeta och genom att fortsätta att betala arbetslöshetsskydd en viss tid efter att man sluppit på jobb. Det nuvarande systemet behandlar personer som är i olika system på olika sätt:

a) den som lyfter ålderspension får fritt förtjäna tilläggsinkomster utan att pensionsnivån sjunker,

b) studerande får under de månader denne lyfter studiestöd förtjäna 660 euro utan att stödnivån sjunker,

c) i arbetslöshetsskyddet leder redan den minsta arbetsinkomst till en jämkning av dagpenningen,

d) sjukdomsskyddet och invalidpensionerna har sina egna särskilda bestämmelser. Systemet borde förenhetligas i fråga om sammanjämkningen av arbetsinkomster och socialskydd.

I och med dessa reformer föreslår vi en övergång till en universell, till förtjänstindex bunden grundinkomst på 620 euro som utbetalas åt alla. Utöver grundinkomsten på 620 euro skulle det vara möjligt att ansöka om en orsaksbaserad förmån (arbetslöshet, sjukdom, studier för självständigt boende studerande, föräldraledighet eller vård av barn hemma) på 130 euro så att grundinkomstens helhetsnivå skulle vara 750 euro Pensionärer skulle i grundinkomstsystemet få en inkomstrelaterad pension och en kompletterande folkpension samt en garantipension på minst 750 euro. De inkomstrelaterade arbetslöshets- och sjukdagpenningarna skulle betalas utöver grundinkomsten på 620 euro så att bidragens nivå bibehålls.

Vid beviljandet av grundinkomst följer man principen för den bosättningsbaserade sociala tryggheten, precis som i det nuvarande social- och arbetslöshetsskyddet. För att grundinkomst ska beviljas förutsätts att personen är stadigvarande bosatt i Finland och är delaktig av det socialskydd som sköts av FPA.

Eftersom man åtminstone inledningsvis utöver grundinkomsten skulle behålla en orsaksbaserad del (130 euro) skulle inte de som behöver individuellt stöd och råd plötsligt falla utanför all myndighetskontroll. Den universella grundinkomsten på 620 euro skulle i synnerhet hjälpa dem vars inkomster är låga eller oregelbundna men vars utkomst inte helt och hållet är beroende av socialskyddet. Om en grundinkomst förverkligad på det här sättet verkar fungera blir den framtida målsättningen att höja dess nivå.

Det är en god idé att prova grundinkomstmodellen på ett visst område under viss tid.

 

(1) Van Parijs, Philippe (1995) Real Freedom  for All. What (if anything) can justify capitalism?  Oxford: Clarendon Press.
(2) Om grundinkomstdiskussionen I Finland, se Raija Julkunens utmärkta artikel (2009) Persutulo – kuinka sama idea toistuvasti kohtaa sosiaalidemokraattisen hyvinvointivaltion. I verket Kananen, Johannes & Saari, Juho (toim.) Ajatuksen voima. Ideat hyvinvointivaltion uudistamisessa. Helsinki: Minerva
(3) Se Julkunen (2009), referenser i not nummer 2
(4) Esping-Anderssen, Gøsta (1990) The Three Worlds of Welfare Capitalism. Princeton, New Jersey: Princeton University Press
(5) Med Jämbördigproduktion avses olika sådana projekt som förverkligas som ett kollektivt samarbete och producerar allmänna nyttigheter som är fria att användas av alla. De mest berömda exemplen är Wikipedia, Linux eller dataprogram som baserar sig på öppen källkod (exempelvis Open Office).
(6) Se exempelvis EVA:s värderings- och attitydundersökning 2010 (http://www.tuottavuustyo.fi/tietoa/julkaisuja/evan_arvo-_ja_asennetutkimus_2010_tyoelaman_kulttuurivallankumous.html)
(7) Exempelvis downshifting – ett frivilligt minskande av arbete och materiell konsumtion och en ökning av fritiden – är en ständigt växande trend inom medelklassen. För låginkomsttagarna (gäller i synnerhet familjer) är det inte lika enkelt att minska på arbetet.
(8) Se Koistinen, Pertti (2010) Työn, hoivan ja hyvinvoinnin muuttuvat suhteet. I verket: Pauli Niemelä (toim.) Hyvinvointipolitiikka. WSOYPro. Helsinki. 371-388.
(9) Å andra sidan är konkurrensen om dumpning av arbetsvillkoren global. Det är ifrågasatt om grundinkomst sen heller är ett fungerande strejkvapen i varje fall inom alla branscher, åtminstone så länge som arbetsgivaren har möjlighet att få billigare arbetskraft (som inte får grundinkomst) på annat håll. En global grundinkomst är den enda lösningen som verkar kunna fungera för att råda bot på de ojämlika förhandlingspositionerna mellan arbetsmarknadsparterna (att bara stärka fackföreningsrörelsen räcker inte nödvändigtvis till på grund av att de fattiga ländernas arbetskraftsreserv är enorm). En stor del av invånarna i utvecklingsländerna arbetar inom den inofficiella sektorn – av den anledningen förbättras inte deras situation ett dyft av att villkoren för lönearbete skulle förbättras.
(10) Cantillon, Bea (2010) Crisis and Welfare State: The Need för a New Distribution Agenda
.http://www.fljs.org/uploads/documents/Cantillon%231%23.pdf)
(11) Privilegierad inkomst innebär en förvärvsinkomst som man får förtjäna utöver socialskyddet utan att stödet sjunker.